Filosofiämnet har flera tusen år av erfarenheter samlade och dess olika inriktningar förekommer på ett eller annat sätt i en lång rad av utbildningar som administreras utanför filosofiska institutioner. I stort sett alla livsfrågor berör det filosofiska fältet. Vissa hävdar att den tidiga psykologin föddes ur filosofin och det senare släktskapet med ämnet omvårdnad är tydligt. Därför tror jag att filosofi kan fylla en viktig funktion inom ambulanssjukvården.
Vi tillskriver oss inte sällan förmågan att äga kraft att tänka klart och koncist, fatta välavvägda och kloka beslut och vara principfasta. Vad skulle utkomsten bli om vi upprättade en dialektisk revision över våra tankelinjer och handlingar? Gissningsvis en cocktail av känslor, anpassning, situationer och en hel del slump. När vi exempelvis talar om behov av övning och tester kan vi samtidigt fråga oss om det finns goda skäl att arbeta för fler övningar och tester. Detsamma gäller diskussioner om vilka utbildningar som bäst motsvarar kraven inom ett yrkesområde, eller om styrande regelverk är tillämpbara för den dagliga yrkespraktiken.
Dialektik (grek. dialektike, av dialegein, ”plocka isär”, egentligen ”samtalskonst”) är ett logiskt förfarande där begrepp sätts i motsats till andra.
Dialektik i vardagen
Dialektik förknippar nog många med filosofen Sokrates. Dialektik handlar bland annat om argument och motargument. Inom ambulanssjukvården riktas en rad frågor till vårdsökande för att vi bäst ska förstå vad som felar och hur ambulanstjänsten ska kunna hjälpa individen. Under eller efter frågestunden sker diverse undersökningar, som ibland kan leda oss fram till tänkbara orsaker bakom den ohälsa en individ befinner sig i. Sannolikt har många som arbetar i ambulansen i tysthet tänkt: men varför är vi här eller det här är sannerligen inget ärende för ambulanssjukvården. Dessa tankar är kanske ett resultat av ett grundläggande kritiskt tänkande, som kan vara mer eller mindre grumlade av faktorer som trötthet eller uttråkning.
Inom filosofin är frågor, dialog och tanke ständigt närvarande. Vad som nu är i ropet benämns som ”personcentrerad vård” och vi hör såväl fackförbund, arbetsgivare, politiker och omvårdnadsforskare använda begreppet personcentrerad med ett närmast väckelseartat engagemang. Så kallade ledarcoacher har anammat begreppet och använder det för att beskriva ett ledarskap som tillvaratar arbetstagarens fulla potential. I en tid med överbeläggningar och på sina håll kraftiga besparingar så riskerar begrepp som personcentrerad bli etisk image före ett verkligt hjälpmedel i relationen mellan människor, med det gör inte dess innebörd mindre viktigt för det. Kanske kan det personcentrerade kort och gott sammanfattas som en metod för att lyssna och i möjligaste mån tillvarata patientens egna förmågor. Metodeden kräver ett aktivt lyssnande och ett strukturerat samtal.
Sokrates ställde upp tre krav på sina samtalspartners:
– De skulle tala utifrån egen övertygelse (inte upprepa vad andra sagt).
– De fick inte lägga fram motsägelsefulla argument.
– De var tvungna att tydligt kunna definiera de begrepp, ord och uttryck de använde.
Även tänkaren och tiggarmunken Thomas av Aquino, som föddes i Italien i början av 1200-talet använde dialektik. Thomas satte upp ett påstående och radade sedan upp argument för och argument mot ett visst påstående. Så objektivt som möjligt försökte Thomas pedagogiskt redovisa det som även står i strid med vad han själv tänkte. Denna dialektiska metod kan komma väl till pass i en rad människovårdande yrken. För tänkarna Hegel och Marx var dialektiken en utvecklingsprocess i vilken motsägelserna mellan en tes och en antites förenades i en syntes som inkluderade beståndsdelar från båda de motstridiga ståndpunkterna.
Ett exempel på kritisk analys vid ett ambulanslarm en oktobernatt kl 03.45
Larmet ljuder, (prio 1) där sökorsaken på skärmen beskrivs som ”blöder överallt”. Efter 13 minuters framkörning så möter ambulansbesättningen en man kring de trettio sittande på en pall i en svagt upplyst hall. Ambulanspersonalen ställer en rad frågor och ber mannen visa var han blöder. Ganska omgående konstateras att mannen drabbats av en näsblödning som han på egen hand fått stopp på. Mannen står inte på några läkemedel och är i övrigt vid god vigör. Mannen har de senaste veckorna dragits med ett rackartyg till förkylning. Samtalet mellan den vårdsökande och ambulanspersonalen fortgår och det framkommer snart att mannen aldrig tidigare upplevt ett plötsligt rinnande näsblod. Mannen berättar att han har en närmast fobisk syn på blod. Synintryck och frågor kunde utesluta den utskickade sökorsaken ”blöder överallt”.
Mängder av filosofer med skilda uppfattningar har framlagt tankar om hur vi bäst bör förhålla oss till tanke och handling. Sokrates, Platon, Aristoteles, Thomas av Aquino, Sören Kierkegaard, Friedrich Nietzsche, Simone de Beauvoir, Hannah Arendt, Peter Singer, Torbjörn Tännsjö med fler, påminner oss om att tänka själva. Inom ambulanssjukvården är personalen både detektiver, förhörsledare och en vikarierande trösttjänst sena oktobernätter. Det händer att diskussioner om bemötande sker mellan kollegor, vilket jag tror är nyttigt och lärande. Testa nästa gång en meningsskiljaktighet uppstår att fundera på hur en viss filosofisk inriktning skulle tackla frågan. Det kan vara intressant att fundera kring hur en utilitarist, existentialist, marxist eller nihilist skulle hantera en viss situation.
Filosofi i vården
Läkaren, docent Claes Hultling och professorn i rehabiliteringsmedicin, Richard Levi är de två kollegorna som tog handfast hjälp av filosofin efter det att Richard Levi hade läst boken Plato-Not-Prozac (Sv. Platon – inte prozac).
Herrarna begav sig till USA för att samtala med filosofiprofessorn, Lou Marinoff och kort därefter var Lou Marinoff på plats i Sverige för att utbilda vårdpersonal i filosofisk praxis. Idag har Claes och Richard ett stort engagemang i den praktiskt tillämpade filosofins roll inom sjukvården.
Richard Levi sammanfattar filosofisk praxis:
Allvarliga skador och sjukdomar har alltid en existentiell valör. De hotar vår trygghet, självkänsla, självbild, sociala ställning …, ja, bokstavligen våra liv. Att reagera på dessa är inte uttryck för psykisk sjukdom. Tvärtom visar dessa reaktioner på en autenticitet, en ”äkthet” inför de utmaningar man ställs inför. Dessa ”existensrupturen” är, för att tala med den tyske filosofen Martin Heidegger (1889–1976), en ”fakticitet” – något faktiskt som vi måste förhålla oss till.
Långt ifrån alla av oss är filosofer till vardags, tvärtom. Men de flesta av oss blir i perioder filosofer, då livet och verkligheten är hotande. Att i en sådan situation få möjlighet att – om man vill – diskutera saker som ”människovärde”, ”skuld”, ”skam”, ”livskvalitet” och mycket mer, kan enligt vår erfarenhet vara ”terapeutiskt” i vid bemärkelse. Även praktiska beslut som personen behöver ta ställning till, kan göras mer välgrundade i en filosofiskt präglad dialog.
Filosofisk praxis i hälso- och sjukvård kan och vill aldrig ersätta etablerade terapier, men kan vara ett värdefullt komplement, som ”therapy for the sane”.
Skulle filosofer och en tillämpad filosofi kunna göra skillnad i ambulanssjukvården?
Någon kanske utbrister att filosofi har sin plats på universitet, i bokhyllorna vid gamla antikvariat och på skumma caféer. Men få skulle förneka samtalet och bemötandets betydelse inom ambulanssjukvården. I en verksamhet där personalen möter människor vars liv ibland kastats om i ett ögonblick, där livet ställs på sin spets, och där inget längre kan tas för givet, ligger behovet av tanke och reflektion nära. I sådana situationer blir existensen påtaglig. Det förekommer att vi träffar människor som besväras av en sjukdom och vid flera tillfällen fått hjälp av ambulanssjukvården. Kanske lär vi oss varandras namn. Ibland är vi ett ljus i en ensamhet som inte sällan är synonym med sjukdom.
Det kan finnas ett viktigt tankevärde i reflektionen att vi själva sannolikt kommer vara i behov av hjälp, att vi inte är immuna mot vare sig sjukdom eller olycka
Utan att vi tänker på det i filosofiska termer eller som klinisk filosofi, så ägnar sig ambulanspersonal dagligen åt dialog. Förvisso kan denna dialog vara mer eller mindre teatral.
UNESCO menar att filosofi främjar demokratiska processer och har därför inrättat ”Världsfilosofidagen” (World Philosophy Day) som hålls tredje torsdagen i november varje år.
Vill du komma närmre filosofin så kan du den 17 november besöka Filosofifestivalen som äger rum på ABF-huset i Stockholm. Här kan du läsa mer om festivalen:
Det må upplevas som en utopisk tanke att skåda filosofer i ambulansutryckning. Men det är fullt rimligt att en framtida ambulanssjukvård både arbetar mer med tillämpad filosofi och kritisk reflektion.
Gissningsvis ryms det missionärerna kring personcentrerad vård torgför inom en filosofisk dialog.
