Just nu pågår Stockholm Pride. En viktig vecka med diskussioner och möten om något som borde vara självklart för alla och envar, nämligen att få leva i fred och frihet från förtryck och diskriminering. Tyvärr finns en hotbild mot hbtq-personer och polisen har stärkt upp säkerheten vid årets prideparad.
Idag (27/7 -16) kan vi på Expressen Debatt läsa om riksdagsmannen Robert Hannah (L) erfarenheter från ett skolbesök där en kille ropat: ”Aids är guds straff för er homosexuella!”.
Robert Hannah beskriver i sin debattartikel att politiker med statliga och kommunala medel i årtal finansierat etniska föreningar i förorten och religiösa samfund där homofobin är djup. Vidare anser Robert Hannah att den svenska gayrörelsen, och då framför allt RFSL, blundat inför verkligheten.
Men varför denna tysthet frågar jag mig, men kommer genast att tänka på den rädsla som även cementerat in organisationer inom blåljusvärlden. Kryddad med en portion naivitet har rädslan lett till en lång rad så kallade förebyggande projekt, några av dem teoretiskt lovvärda, andra grovt vilseledande.
När Räddningstjänsten Syd, a priori påstår att attackerna minskat mot räddningspersonalen i exempelvis vissa stadsdelar av Malmö, är det lätt att ryckas med.
Räddningstjänsten Syd väljer dock att utelämna något mycket centralt. Larmen till många områden innebär en lika resurskrävande som rigorös säkerhetsapparat, där räddningstjänsten alltid har polisskydd, för att överhuvudtaget kunna besöka vissa områden. Brandbilarna är därtill utrustade med skyddsglas.
Det är förstås ett gigantiskt misslyckande att alltid vara i behov av polisskydd för att kunna värna liv och hälsa eller rädda egendom. Skönmålningar gagnar inte de invånare som har sina hem i områden där gängen och radikaliserade grupper sätter dagordningen.
Det vore istället hederligt att uppmärksamma alla poliser för skyddet, inte påståenden om diverse fantasifulla projekt. Samhället måste slå vakt om de värden som ska garantera människors frihet.
Det är fullt naturligt och mänskligt att känna oro inför denna destruktiva utveckling. Men att ängsligt tiga och distansera sig från problemen är inte ett alternativ i en rättsstat.
Det finns idag en stor utsatthet för bland annat hbtq-personer. Även yrkesgrupper som representerar det demokratiska samhället löper risker. Därför måste lagstiftaren trimma lagstiftningen för att möta den ökade graden av radikaliserade miljöer.
Inte en krona borde gå till föreningar som gör skillnad på människor.
Vi vet idag att det finns radikaliserade miljöer och personer som klassas som säkerhetsrisker i riket. Vi erfar vidriga terrorattentat och upprepad användning av automatvapen och handgranater. Blåljuspersonalen ser våldets konsekvenser på nära håll och hur människors utsatthet ökar. Varför regeringen ännu inte skapat möjlighet att flagga upp farliga adresser inom ambulans och räddningstjänst, är en gåta med tanke på riskbilden.
Säkerheten för invånare i många bostadsområden måste få en helt ny plats på den politiska agendan. Lagstiftaren måste inse att tystnad och rädsla går hand i hand. Det är även hög tid att tala högt och tydligt om den utsatthet som Sveriges ambulans, brand- och polispersonal erfar. Det krävs lag, ordning och en påminnelse om vad begreppet ”respekt” verkligen betyder.
Därför är den debattartikel som Robert Hannah skrivit också en påminnelse till blåljusorganisationerna att säga hela sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra.
I Sverige ska vare sig gängledare eller klanhövdingar sätta reglerna – det ska landets folkvalda göra.
