Tyvärr förekommer det allt för ofta att kollegors kunskaper eller fysiska förmågor avhandlas i frånvaron av den kollega som diskuteras. Det sker nästan uteslutande bakom lyckta dörrar för att inte stackaren som diskuteras ska ta illa upp (för hur skulle det se ut). Inte sällan har jag själv erfarit en närmast förlöjligande ton när frågor om årliga fystester, kunskapsprov och hälsoundersökningar förs på tal. Det finns säkerligen lika många åsikter om vad som är en lämplig standard (lägsta nivå) för ambulanspersonal som det finns ambulansstationer i Sverige. Oron för en differentiering av ambulanssjukvården tycker jag mig ofta stöta på. I en ambulanssjukvård med differentiering så skulle exempelvis akutambulanser ha andra krav och en ordning där rollerna inom ambulanssjukvården kan förändras över tid.
Det finns en inte helt oansenlig mängd personer och organisationer som förespråkar att akutambulanser borde bemannas med enkom specialistutbildade ambulanssjuksköterskor. Till stöd för denna hållning lyfts ofta betydelsen av kollegialt beslutstöd och att ambulanssjukvården 2022 är så mycket mer medicinskt avancerad än förr. Det finns även dom som anser att det behövs betydligt fler läkare inom ambulanssjukvården. Sedan finns det dom som anser att status quo kan gälla – lite som ”LÅT STÅ” i plugget.
Så långt min kikare når över outforskade ambulansvidder kan jag inte se någon aktör som arbetar för en modell där återkommande oberoende tester används för att optimera kvalitén inom ambulanssjukvården. Oaktat vilken formell eller reell kunskapsbas en person samlat på sig så torde det som inom andra verksamhetsområden vara legio med täta tester, som kanske också skulle få fler att vakta över såväl kunskap, styrka och fortbildning. Det skulle helt säkert även fånga upp kollegor som behöver stöttning och fortbildning. Framförallt skulle det också bli en värdemätare för olika utbildningsaktörer – det vill säga i hur respektive utbildning motsvarar samtidens krav på färdigheter.
Det är vid en trafikolycka en timme från närmsta sjukhus och lika lång tid för förstärkning via räddningstjänst en klen tröst att en kollega doktorerat med någon spännande omvårdnadsmodell som forskningsämne, om vi inte har den grundläggande förmågan att utföra en första resolut räddningsinsats, där vi till knäna badar i våt lervälling och ska ta loss en person från ett bilvrak. Detta exempel kan naturligtvis vändas och vridas på där även iordningställande och administration av läkemedel eller där en bekymmersam luftväg ska hanteras.
”Fråga dig själv om du är förmögen att utföra en kamraträddning med rask förflyttning till en säker plats om din kollega skadas och blir medvetslös vid en insats.”
Tiden för differentiering är här. Det innebär även att årliga oberoende tester (ökade krav i alla led*) där det även finns en trappa för upp- respektive nedtrappning för ambulanspersonal. Om A håller sig alert och pluggar, och vaktar över sin fysiska förmåga**, så kommer det även ge utslag i årliga tester. Dessa teser avgör sedan om A ska vara vid en akutambulans eller kanske vara vid en enhet för lättvård eller alarmering. Naturligtvis måste testerna ske rättssäkert och vara rättvisa. Detta skulle leda till att såväl arbetsgivare och arbetstagare skapar hållbara organisationer och minskar riskerna för arbetsskador. Inom flyget används begreppet fit-to-fly. Kanske skulle en variant för ambulanssjukvården vara fit-to-ambulance.
Tillvägagångssättet jag ovan vädrar är ingalunda något jag på min kammare kommit på. Det finns standarder för flera yrkesgrenar. Genom tydligare krav och oberoende tester så kan vi även komma bort från farligheter där studenter sitter bak i akutambulanser (för att dom p g a avsaknad av hemmasnickrade prio-1 behörigheter) och iordningställer och administrerar läkemedel i strid med tvingande föreskrifter. Det är inte schysst mot någon att låta vikarierande studenter helt ensamma hantera livkritiska tillstånd utan nära handledning. I sammanhanget att tuta och blåa så anser jag att det är hög tid att likt Norge införa en behörighet för utryckningskörning i körkortet. Skillnaderna rörande tester, fortbildning och övning inom ambulanssjukvården är stor i riket. Detsamma gäller kravprofil i övrigt.
Till sist skulle tester och en differentiering inom ambulanssjukvården göra oss mer likvärdiga där omdömen och hyschande om kollegors förmågor blir överflödiga.
*Det måste rendera kännbar påföljd för regioner som underlåter sig att öva regelbundet och som skickar ut besättningar till olyckor och sjukdomsfall som dom inte har fullgoda förutsättningar att hantera.
**Här måste arbetsgivare som tillhandahåller akutambulanser förpliktigas att ha fys och utbildning/- samt övningar åtminstone en heldag per vecka och anställd.
TEXT: Henrik Johansson
