Walk the talk – eller rå, rak och osminkad lägesbild

Beredskapsfrågorna fick ett uppsving i samband med pandemins tilltagande påverkan på det svenska samhället. Plötsligt stod det klart för alla och envar att det faktiskt är viktigt att vara förberedd. Politiska partier från olika ideologiska väderstreck bjuder nu över varandra i olika former av vårdlyft och de ordrika hyllningarna av vårdpersonalen går i en aldrig sinande ström av superlativ de lux.

Efter några månader in i pandemin när sjukvården svettas på i en oroväckande högpuls med återkommande extraslag, så kan det vara av allmänt intresse att ta pulsen på regionerna, kommunerna och myndigheternas beredskapssituation. Alla aktörer synes fullständigt överens om behovet av upprustning – detta avser såväl tekniska och personella resurser. Hur är det då med den saken? Har samhällets aktörer startat den nödvändiga upprustningen? Vad väntar man på? Ett sätt att ta reda på saken är att granska respektive aktörs budget, lagerstatus och planerade anställningsvolymer. Ett annat sätt är att ta pulsen på vissa sektorer. Exempelvis kan man ta tempen på den prehospitala verksamheten för att få en uppfattning om en regions syn på beredskap i paritet till samhällsutveckling, befolkningsökning och en ökad andel vårdbehövande äldre.

Nåväl, det finns inget att vänta på. Vilken region har med svidande nutidslärdom tagit fasta på behovet av överkapacitet och volymstöd i kommunal och regional lagerförmåga. Vad jag kan se (alltjämt preliminärt) så synes ingen region planera att stärka upp ambulanssjukvården. I vissa län har man istället minskat antal ambulanser och sänkt garden avseende personalförsörjningen. I exempelvis Region Norrbotten och Region Örebro län har man utan att först annonsera efter erforderligt utbildad personal anställt sjukvårdsbiträden på så kallade intermittenta anställningar (i folkmun: timanställningar). Tanken synes vara att att dessa timanställda sjukvårdsbiträden i takt med att ambulanspersonalen insjuknar ska kallas in för utryckningskörning och assisterande uppgifter. I Region Örebro ersätts dom med 140kr per timme, medans Region Norrbotten pröjsar 200kr per timme.

Visst ja, jag nämnde ovan att vissa län även minskat på antalet ambulanser mitt under en pågående hälsokris. I Jönköpings län så skulle regionen först skära ned ambulanssjukvården med fyra (4) ambulanser i samband med pandemins utbrott, men regionens hövdingar backade något efter välbehövlig debatt i kommunerna och media. Exempelvis så skulle ambulansen i Mullsjö få bli kvar, vilket den i en teoretisk kontext är, men den står på stationen i Jönköping. När ett larm inkommer från Mullsjö så tar det cirka 20 minuter för ambulansen i Jönköping att nå Mullsjö. I bästa fall och i alla chanstagningarnas dynamiska ambulansplanering så kan Habo-ambulansen vara på plats betydligt tidigare – men det är helt avhängt på att Habo-ambulansen finns i beredskap. Denna typ av omdisponeringar av ambulansfordon är förstås inget annat än ett sätt att hålla verksamheten inom budgetramarna. Är då budgetramarna trimmade efter beredskapsbehovet? Svaret är förstås nej.

I takt med lovsången över vårdpersonalens heroiska insatser och återkommande arbetsmiljörisker så har några regioner adresserat att personal vid frontlinjen ska få ekonomisk kompensation. I Västra Götaland så diskuteras 500 kr per pass och i Jönköpings län talas det om 4000 kr per månad. Jag vill minnas att Region Jönköping även avser skicka presentkort på 500 kr till samtliga anställda för att också vissa verksamheten (skattebetalarnas) solidaritet med det i och för sig hårt trängda näringslivet i regionen. Hur det än är med dessa idéer så uppkommer nu den fullt befogade frågan om vem som ska få vad och vem som ska avgöra saken. Här noterar jag att en diskussion även bland vårdanställda pågår. Med tanke på politikens enade kör om bättre villkor för vårdpersonal och nödvändigheten av upprustning, så ska rätteligen både femhundringar, 4 papp och presentkort omfatta all vårdpersonal som riskerar smitta, eller som fått ändra sina arbetstider, eller som kommenderats till andra enheter – eller som nu står inför en osäkerhet om välbehövlig sommarledighet.

Det går att orda om Sveriges strategi kring Covid-19, men utan att lägga någon djupare värdering i hur Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och Arbetsmiljöverket agerat (eller inte agerat) så kan vi åtminstone konstatera att sjukvårdens kapacitet prövas till sin bristningsgräns. En sjukvård som består av yrkesarbetande människor måste alltid i en uthållighetsanalys bedömas ut efter människornas förmåga. Anser regionerna att deras sjukvårdspersonal förtjänar bättre arbetsvillkor så ska det också framgå i respektive majoritets budgetändring (samt förstås även i oppositionens skuggbudgetar). Först då ser vi om politiken i verklig mening menar allvar med att göra något åt det man i klagosången nämner vid svag beredskap, dåliga förberedelser och svajiga anställningsvillkor.

Så innan ordrika utspel om allehanda vårdlyft, bättre lönevillkor och en upprustning av beredskapen så kan det vara idé att förklara ”HUR” detta ska realiseras.

Om en region, kommun eller myndighet inte avser stärka upp beredskapen, inte förbättra anställningsvillkoren eller walk the talk*, så är det faktiskt bättre med en rå, rak och osminkad lägesbild för framtiden.

*gå från ord till handling


 

Lämna en kommentar

Jag samtycker till att Samverkan 112 lagrar mina uppgifter enligt integritetspolicyn

*