Prehospital Sjukvårdsledning (PS) är ett nationellt utbildningskoncept som är helt uppbyggt för att möta Socialstyrelsens (SoS) tvingande föreskrifter, allmänna råd och riktlinjer. Konceptet PS är fullt tillämpbart vid dagliga olyckor samt vid större händelser och katastrofer. Snart har 8000 personer utbildats på konceptet i hela riket. PS är odiskutabelt en av de största prehospitala utbildningsimplementeringarna någonsin med över 250 instruktörer i ett levande nätverk som finns i alla landsting utom ett.
Idag är det bara Stockholms läns landsting (SLL) som står utanför PS-konceptet. SLL envisas med en hemmasnickrad prehospital ledningsfilosofi, som vare sig utvärderats vetenskapligt eller tillförsäkrats övningstid. Det är förstås olyckligt.
Det förefaller i många avseenden milt sagt märkligt att SLL år efter år ställer sig utanför PS-konceptet. Särskilt med tanke på att det finns hela 20 olika PS-fakulteter runt om i landet som regelbundet utbildar PS-användare i sitt eget landsting. Samtliga aktörer som utbildar i PS har utbildats vid Katastrofmedicinskt Centrum i Linköping.
Katastrofmedicinskt Centrum
Katastrofmedicinskt Centrum i Linköping är ett nationellt och internationellt unikt kunskapscentrum, där forskning, utbildning, utveckling, beredskap och teknik skapar en god dynamik. Varje år utbildas drygt 3000 personer i olika delar av det Katastrofmedicinska fältet. Det finns också andra regionala utbildningscentrum. Men ingen av dessa utbildningscentrum har både nationell och internationell profil. Det är viktigt att kunskapsföreträdare inom katastrofmedicin kan kombinera utbildning och forskning.
Det finns otaliga exempel på det vanskliga med hemmasnickrade ledningssystem – ta bara exemplet med länsgränsöverskridande insatser, där olika system riskerar dyrbara minuter vid en räddningsinsats
Socialstyrelsen måste fatta ett fast tag i taktpinnen och åter införa en nationell samordning av prehospital sjukvårdsledning. Frågan kring prehospital sjukvårdsledning är nationell. Menar vi allvar med likvärdighet och en jämlik insatsklar ambulanssjukvård så måste vi arbeta mot gemensamma mål med kvalitetssäkra utbildningar som håller över tid. Sveriges landsting behöver i tider av tuffa besparingar ett ekonomiskt stöd för att kunna vidmakthålla beredskapen för olika händelser. Därför måste landstingen få hjälp att finansera sin medicinska sjukvårdsledning och möjlighet att träna tillsammans med andra landsting.
I Socialstyrelsens så kallade ”RSA-rapport” framgår att landstingens förmåga kraftigt gått ner sedan utbildningsmedlen till prehospital sjukvårdsledning helt drogs bort från landstingens katastrofmedicinska utbildningar. Sådana ting får naturligtvis konsekvenser. Enligt den av Bjönstig framlagda rapporten om busskrascher, så har strukturen i PS-konceptet sannolikt bidragit till det goda utfallet i en rad av olyckor. Socialstyrelsen borde därför bidra till fördjupade studier av PS-konceptets förtjänster. En ordentlig uppföljning skulle också behövas då det nu gått 11 år sedan den nya ledningsmodellen infördes.
Idag finns få nationella plattformar där alla intresserade kan mötas i dessa viktiga frågor. Många landsting förväntas fixa allt detta själva. Inom landstingen saknas högre kompetens i dessa frågor och de är inte sällan långt ner på landstingens prioriteringslistor.
Vi kan ägna oss åt sentimentala utflykter till en svunnen tid. Vi kan skapa allorgier och snickra samman olika ledningssystem – men det leder knappast till enhet.
Kunskapsmörker och låt gå anda
För att i framtiden befästa teoretiska och praktiska kunskaper måste ledningsövningar genomföras regelbundet av varje landsting. Övning måste omsluta såväl ledningspersonal som annan hälso- och sjukvårdspersonal. Ambulanspersonalen kan i många fall uppleva det besynnerligt att ta del av skrivelser och katastrofplaner som så enkelt går att vederlägga på första sidan, då övning snarare har blivit undantag än regel.
Många landsting i allmänhet och Stockholms läns landsting i synnerhet, redogör inte för verkliga kunskapsförhållanden och bortser således från allvarliga brister. För ambulanspersonal som inget hellre vill än att hedra stjärnan och vara förberedda inför uppdrag så innebär frånvaron av struktur och övning en rad risker, påfrestningar och arbetsmiljöproblem. Särskilt då en större olycka med ledningsbehov skulle innebära påfrestningar för den tjänstgörande ambulanspersonal som förväntas upprätta ledning.
Det är inte klädsamt att utropa ”det händer nog inte” av landsting som i lag de facto är förpliktigade att svara för insatser vid stora olyckor.
Stockholms läns landsting måste sluta upp att hänvisa till ambulansbolagens ansvar. Särskilt då ingen kvantitativ uppföljning sker av övning och utbildning. Ansvaret är i alla lägen landstingets.
Allt är inte mörkt
Innan årets slut tillträder en ny professor i Katastrofmedicin. I några län ser vi föredömliga insatser och ett stort engagemang för implementering av prehospital sjukvårdsledning.
Utbildningsintresset nationellt kring ledningsfrågor är stort bland ambulanspersonal.
Även om SLL enligt min bestämda uppfattning befinner sig på fel väg avseende ledningsmodeller, så har en av vårdgivarna (AISAB) valt att höja lönen med 1500 kronor, för ambulanspersonal som bemannar deras så kallade ledningsfordon. Det är åtminstone en markering för ledningenheternas betydelse och ansvar vid en större händelse.
Det är oklokt av SLL att leka kurragömma och uppfinna egna modeller när vetenskapssamhället har en fungerande metod att tillgå. Dörren till PS står på vid gavel, så borsta av mockasinerna och kliv in i gemenskapen. Jag kan försäkra er att välkomstgraden är god.
Henrik ”Hoffa” Johansson, kolumnist vid tidningen Samverkan 112.
