Det krävs omedelbara beredskapsåtgärder för svensk ambulanssjukvård.
Nyligen höjdes hotnivån ett steg från förhöjt (3) hot till högt (4) hot på en femgradig skala där nivå fem är högsta hotnivån. Tungt beväpnad polis har bevakat vissa platser och oron bland människor är påtaglig. Säkerhetspolisen kallar till pressträff och informerar löpande kring händelseutvecklingen. Detta sker samtidigt som ambulanspersonal inte delges någon information om stundens allvar. Någon förstärkning av en redan eftersatt ambulanssjukvård synes inte ens förts på tal. En ambulanssjukvård som allt oftare möter hot, våld och får vårda grovt misshandlade och skjutna individer tas för given.
Efter samtal med Socialstyrelsen, SOS Alarm AB, Sveriges kommuner och landsting och Stockholms läns landsting framträder en naiv reaktion över den högst befogade frågan om varför personalen inom ambulanssjukvården inte underrättas om rådande läge. Ambulansen förväntas agera om det smäller, och personalen inom ambulansen kommer helt säkert agera efter bästa förmåga. I majoriteten av fallen helt utan övning och beredskap. Hotbilden i ett stegrande föränderligt samhällsklimat är inte en ny företeelse för ambulanssjukvården. Ambulanspersonal har i åratal efterlyst utbildning, samordning och övning. Behovet av flaggning av riskadresser och underrättelse om farliga nätverk synes inte tas på allvar. Behovet av skyddsutrustning för att opererar i heta zoner, exempelvis efter ett terrorattentat, är idag mycket begränsad, inte sällan helt obefintlig. Detta leder till rädsla, stress och hopplöshet. Landstinget i Stockholm hänvisar ambulanspersonalen till lika färggranna som grovt vilseledande krisplaner. Riskblindheten är cementerad, vilket skapar distans mellan ambulanspersonal och tjänstemän.
Det förekommer titt som tätt uttalanden från ledande personer i landstingsvärlden, vars syfte är att lugna oroliga medborgare. Det går att resa moraliska invändningar mot dessa återkommande utspel och slentrianmässiga hänvisningar till tjusiga riktlinjer och verksamhetsplaner, där läsaren lätt får uppfattningen att ambulanssjukvården står i ständig träning för att möta olika händelser. Bristen på saklighet, noggrannhet och källhänvisningar får kraftfulla dissonanser. Det blir likt invektiv för den som skådat verklighetens beredskap.
Vi kan som människor inte kalkylera oss genom livet, men ledande personer i en verksamhet som bedriver ambulanssjukvård måste åtminstone vara insatta i verkliga förutsättningar innan diverse utspel, som uppvisar en respektlöshet mot ambulanspersonalen som gång efter annan används som alibi till gissningar och färggranna beskrivningar.
Ambulanssjukvården ska tillsammans med andra blåljusaktörer vara i kraft att undsätta befolkningen vid kriser. Ambulansen är en mycket viktig samhällsfunktion som måste äga full operativa förmåga att agera såväl vid dagliga olyckor, sjukdomsfall och större händelser. Inom ramen för rikets krisberedskap förväntas ambulansen operera i en rad av riskfyllda miljöer.
Några områden som är särskilt viktiga för skapa en förberedd ambulanssjukvård:
Samhället måste få en verklighetsbaserad samlad lägesbild över ambulanssjukvården och dess förutsättningar. Detta kräver transparens och öppenhet om verkliga förhållanden. På flera håll i landet klarar alarmeringstjänsten inte att möta normala återkommande belastningar, vilket gör att ambulanser inte står i beredskap. Detta kräver ett införande av tjänstemannaansvar, som innebär att tjänsteman i offentlig förvaltning har ansvar för beslut, och därtill kan bli föremål för disciplinåtgärder eller avsked vid förseelser.
- Öka medvetenheten om riskfyllda miljöer. Flaggning av farliga adresser, områden och personer måste införas.
- Skapa förutsättningar att möta våldshandlingar, angrepp och hot. Detta kräver regelbunden utbildning, övning och beredskap. Bland annat behöver Ambulansen, Polisen, Räddningstjänsten, och Försvarsmakten regelbundet öva tillsammans, så aktörerna kan samverka i enlighet med den lagstiftning som finns.
- Sluta upp med riskexperiment som gränslös och dynamisk dirigering. Dessa idéer dränerar beredskapen och tröttar ut ambulanspersonalen.
- Våga ställa tydliga krav på såväl fysisk förmåga och räddningsmedicinsk kunskap hos all personal som tjänstgör vid akutambulanser.
- Befria ambulanspersonalen från godtycket bland landsting och ambulansbolag. Inför en sammanhållande myndighet för blåljusyrken där samverkan blir mer än en pappersprodukt.
Slutligen måste jollrandet med Stenkastning, upplopp, hot och våld mot blåljuspersonal upphöra. Personalen behöver och förtjänar ett speciellt skydd och särskilt erkännande i svensk lag. Det är fullkomligt uppenbart att nuvarande lagstiftning måste stärkas för att möta de ökade riskerna som personalen dagligen möter. Problemet är inte unikt för Sverige, utan syns på olika håll i Europa. Därför lyfter nu flera branschorganisationer frågan såväl nationellt som i den europeiska unionen. Brott mot de som ska hjälpa är allvarliga angrepp mot enskilda individer och ett hårt slag mot rättsstaten, vilket rimligen måste rendera strängare straff. Förbundet föreslår ett straffminimum motsvarande 5 års fängelse för personer som döms för övergrepp eller hotar vård och utryckningspersonal. Det hjälper inte att blunda för riskerna.
Samhället måste ställa högre krav på ambulanssjukvården!
Henrik Johansson, Förbundsordförande ALARM-Ambulansförbundet
Arkivfoto: Mats Jonsson.
Bildtext: Polismannen Göran Jeverud tar hand om en skottskadad tjej medan brandmän och ambulanspersonal jobbar med att rädda andra elever efter den fingerade skolmassakern i Klockbackaskolan Stockholm.
