Vi var på väg tillbaka till den tid som rådde innan den samordnade alarmeringstjänsten etablerades 1973. En tid då kraven var färre, tekniken analog och vare sig vård eller räddningstjänst var så specialiserad eller kompetent som idag.
”De grundläggande motiven för samordning har varit att en nödställd person enkelt ska kunna komma i kontakt med hjälporgan och att möjliggöra effektiva och samordnade räddningsinsatser” står det i Alarmeringstjänstutredningens sammanfattning.
Det är det, det handlar om och ingenting annat: den nödställde först, samordning ger effektivitet både i insats och i ekonomi.
Alarmeringstjänstutredningen lade fram sitt förslag och den har remissbehandlats. Regeringen har nu berett frågan i nio månader. Till dess att besked i frågan ges får vi aktörer besinna vårt ansvar och fortfarande med den nödställde för ögonen söka organisera verksamheten på bästa sätt.
Framgång i samverkan
Nyckeln till gemensam framgång ligger i samverkan. För den nödställde är tiden till insats viktig. För räddningstjänsten är det fortfarande viktigt att det finns en effektiv samverkan med exempelvis polis och sjukvård. För sjukvården är det viktigt att larmkedjan svetsas ihop med vårdkedjan så att rätt vård kan ges vid varje tillfälle. Alla aktörer har behov av lokala och regionala lägesbilder.
I väntan på att regeringen ska ge besked undersöker man nu på många håll nya vägar för utalamering av räddningstjänst och ambulans.
– Det är bra att SKL, Sveriges Kommuner och Landsting, tar initiativet till ett sammanhållet grepp om möjliga framtidslösningar. Det är min bestämda uppfattning att framtidens lösningar ligger i att vi utvecklar ett alarmeringstjänstsystem där vi sätter den nödställde i fokus, säger Johan Hedensiö VD för SOS Alarm.
Olika utgångspunkter
I de diskussioner som följt på Alarmeringstjänstutredningen är det i huvudsak två producentperspektiv som stått emot varandra när det gäller utalarmering av ambulans.
Alarmeringskedjan som företräds främst av utredningen och som tar sin utgångspunkt i vad som ska vara statens ansvar. Det handlar om att svara på 112, ställa frågorna, Vad har hänt? och Var har det hänt? och därefter om larmet bedöms ha hög prioritet larma ut ambulans, om prioriteringen är lägre ska samtalet lämnas över till vårdgivaren.
Vårdkedjan som främst företräds av vårdgivarna som tar sin utgångspunkt i att hushålla med vårdens resurser och slussa patienter till relevanta vårdnivåer.
I verkligheten måste dessa två kedjor kopplas samman till en där effektivitet för såväl hjälpsökande som vårdgivare och räddningstjänst är ledstjärnan.
Skilda behov
Visst skiljer sig behoven sig mellan Stockholm och Norrbotten mellan Västra Götaland och Gotland. Trots det måste det finnas en kärna i alarmeringstjänsten som alla använder. Där bör finnas gemensam teknik, en sammanhållen 112-tjänst, möjligheter till lokala lägesbilder och samverkan mellan kompetent personal. När det väl är på plats ska det vara möjligt att genom avtal göra lokala och regionala anpassningar. Ett landsting kan addera sjuksköterskekompetens och räddningstjänster kan i den gemensamma tekniken driva egna centraler. Med sådana lösningar kan fragmentisering undvikas och vi kan ta gemensamt ansvar för att fortsatt utveckla en av världens bästa alarmeringstjänster för de nödställdes bästa.
Samverkansmodell i Dalarna
Landstinget Dalarna har i samråd med SOS Alarm tagit fram en samverkansmodell som innebär att landstinget bemannar SOS Alarms trafikrum med sjuksköterskor som sköter prioritering och dirigering. Sjuksköterskorna använder gemensam teknik med SOS-operatörerna och effekten blir att hjälpsökande inte behöver beskriva sitt ärende flera gånger eller vänta i överkopplingskö som är fallet om annan aktör sköter tjänsten. I SKLs öppna jämförelser framgår att det är svårt att följa utalarmeringstiderna när överkoppling sker till annan teknik.
Denna modell för att få samman larm- och vårdkedjan väcker allt större intresse från flera olika håll. Så sent som i början av juni besökte Försvarsminister Karin Enström SOS-centralen i Falun för att titta närmare på samverkansmodellen. Med på besöket var även adjutant Axel Oweling, pressassistent Jesper Gyberg samt Peter Linder som är politisk sakkunnig (se bild).
Klockan har inte stannat
Alarmeringstjänstutredningens förslag har remissbehandlats och remissopinionen var i stort sett samlad och positiv vad gäller behov av klarlägganden som kan påverka enskilda i en nödsituation. Däremot finns olika uppfattningar om huruvida alarmeringstjänsten ska drivas som en statlig myndighet och om den föreslagna myndighetens ansvarsområde.
För många landsting och kommuner har detta skapat osäkerhet om den framtida inriktningen. Utredningen har föranlett en del aktörer att starta en diskussion om man ska ha egna lösningar och hur dessa skulle kunna organiseras. Att inte göra något innebär betydande risker från ett medborgar-/patientperspektiv med ökade skillnader i kompetens, tekniklösningar som inte är kompatibla och minskade möjligheter till samordning och samverkan över administrativa gränser.
Från ett medborgarperspektiv är det knappast positivt om man inte kan hålla samman stora och små regioner och kommuner. Administrativa gränser bör inte påverka medborgarnas trygghet. En självklar utgångspunkt är att nödnumret alltid ska fungera. Om man väljer egna lösningar så får de inte medföra tidsfördröjningar, man måste ha en teknik som är fungerar tillsammans med den som används inom 112.
Hittar man en lösning på remissopinionens åsikter och förslag skulle behovet av att skapa kostsamma kommunala och regionala larmcentraler försvinna. En återgång till 1970-talets ineffektiva och splittrade alarmeringslösningar undvikas. Skilda tekniska och organisatoriska lösningar i olika delar av landet är inte något som hjälper enskilda medborgare i akuta nödsituationer.
Text: Gunnar Bergström, Foto: SOS Alarm
