I det här numret av Samverkan berättar vi bland annat om Norrbotten och länets åldrande ambulansflotta. Det är en historia med flera olika dimensioner.
En gäller fenomenet att körsträckorna för våra ambulanser (i alla fall i delar av landet) har en tendens att öka. Köruppdragen blir fler, avstånden till centraliserade sjukvårdsorganisationer längre och kanske också en åldrande befolkning har betydelse.
En annan dimension i Norrbottenhistorien är beskrivningarna av hur personalen kritiseras uppifrån för att de ger uttryck för sina farhågor med en åldrande flotta av ambulanser. I Norrbotten har man en mediepolicy vars grundläggande syfte är att främja utåtriktad öppenhet. Men policyn tycks i sin tillämpning istället verka i motsatt riktning. Alltså att chefsansvaret för att ge information fungerar – eller ser ut som att fungera – som ett ”tystande pekfinger” nedåt i organisationen. Så får det inte vara!
Vi ska vårda vår svenska offentlighetsprincip med meddelarfrihet och rätten att säga vad vi tycker och rätten att kritisera. Det må vara omtumlande för en organisation att medarbetare uttalar sig offentligt och kritiserar arbetsförhållanden, resurstilldelningar, eller vad det nu må vara.
Men den kritiken är oftast kreativ. Det är konstruktivt att lyfta missförhållanden upp i ljuset, eftersom det brukar leda till positiv förändring.
Dessutom är det en mycket viktig principfråga i vårt demokratiska samhälle att inte tysta kritik, eller skapa regler som är hinder, eller uppfattas som hinder, för att uttala sig fritt.
Jag tror att alla begriper att sjukhus, vårdinrättningar och ambulanssjukvård inte är offentliga platser. Däremot finns det ett stort offentligt intresse av att få inblick i hur dessa verksamheter fungerar.
På många håll inom den offentliga sektorn har man ibland svårt att hålla isär de här begreppen.
Att ”offentlig plats” och det ”offentliga intresset” står för olika saker.
Tror också att arbetsklimatet, samtalskulturen och relationerna till media skulle må bra av om öppenhetsfrågorna mot omvärlden och media diskuterades lite oftare.
Sven Åsheden, chefredaktör och ansvarig utgivare
