Magisteruppsatsen ”Ambulanspersonals beredskap inför allvarliga händelser inom gruvindustrin” avslutas med slutsatsen, ”Resultatet väcker frågor om hur ambulanspersonalen upplever sin beredskap inför andra allvarliga händelser och katastrofer, samt om behov finns av kunskapsutveckling även inom andra områden”.
Studien är utförd hösten 2014 men slutsatsen slår huvudet på spiken för den oro som för närvarande finns hos många verksamma inom ambulanssverige.
Det rådande samhällsklimatet får oss att fundera över hur vi i Sverige kan hantera en likande insats som den som skett i Paris och hur vi hanterar händelser med pågående dödligt våld.
Vilken utbildning har vi, hur ser beredskapsplanerna ut, vilket material har vi att arbeta med och vilken specialistkunskap krävs av den ambulanspersonal som beträder skadeplatsen?
Om vi däremot lyfter blicken en aning kan vi se att det finns många områden och skadeplatser vid en allvarlig händelse som kräver mycket specifik och fördjupad kunskap hos ambulanspersonal, kunskap som förmodligen inte normalt anses som ambulanssjukvård och kanske suddar ut gränser som finns i kunskap och arbetsmoment mellan de olika blåljusorganisationerna.
Charlotta Joanson & Helena Lundin har med sin magisteruppsats tagit en rejäl djupdykning, faktiskt mer än en kilometer djup, ned till en av de potentiellt sett mörkaste platser i Sverige nämligen den underjordiska gruvindustrin.
Författarna har vänt sig till alla de ambulansstationer som bedriver verksamhet i närområdet till svensk underjordisk gruvindustri. Man vill på detta sätt kartlägga den beredskap som ambulanspersonal har inför en allvarlig händelse inom gruvindustrin i Sverige med de risker detta medför.
Resultaten av denna tvärsnittstudie var bland annat att nära hälften av berörd personal inte känner sig förberedda inför en händelse som behöver ledas, organiseras och fördelas på särskilt sätt och man önskar mer praktisk övning i eller vid en underjordisk gruva.
Man kan av resultatet i denna studie se att svar på enkäten även lyfter oro och tankar kring den utmanande miljö som ett uppdrag i en gruva kan innebära.
Även om en patient som drabbats av ett benbrott inte per definition är en allvarlig händelse i detta sammanhang belyser det den komplexa situationen som uppdraget i sig innebär då den drabbade kan ligga på en oti
llgänglig plats t.ex. flera meter ned i ett schakt.
Det är få ambulansorganisationer i Sverige som aktivt bedriver arbete i vertikala miljöer utan förlitar sig istället på våra kollegor inom Räddningstjänsten för den initiala åtkomsten av patienten.
Denna magisteruppsats är mycket väl genomförd och belyser även frågan i hur vida arbetsgivaren har beredskapsplaner som är förankrade till personalens verkliga arbetsförhållande och även att det förmodligen finns brister i ambulanspersonalens egenansvar av att faktiskt ta del av de beredskapsplaner som finns!
Har du god kännedom om din organisations beredskapsplan?
Magisteruppsatsen är skriven vid Umeå Universitet och RAS vill gratulera Charlotta och Helena för ett mycket intressant arbete som väcker många tankar och funderingar på områden som kan utvecklas inom svensk ambulanssjukvård! Grattis och välkomna, även om ni varit färdigutbildade i ett år, in i den växande familjen av ambulanssjuksköterskor!
Text: Euan Morin, styrelseledamot, Riksföreningen för ambulanssjuksköterskor
