En riktig tungviktare!

Janne Larsson har haft sovmorgon, vilket innebar att han inte behövde stiga upp förrän klockan sju.
Exakt 09.00 äntrar han hytten på den tungbärgare som står parkerad i ett industriområde norr om Stockholm, och blåser i alkolåsets rör.
Sedan drar han igång V 8-dieseln, startar kommunikationsutrustningen och låter den 24 ton tunga Scanian rulla mot det jobb han redan fått per telefon. En turistbuss har fått stopp i ett industriområde och står illa till på gatan. Folk är irriterade och ringer.
09.16. Janne bromsar in och backar till vid Neoplanbussen. Lägger växeln i parkeringsläge och säger:
– Det kommer att ta en timme att lasta den här!
Efter 13 år bakom ratten på Sveriges största bärgare vet Janne vad han pratar om.
Han får rätt. Lastningen kompliceras av flera faktorer. Nycklarna till Neoplanen ligger inlåsta. Bussen har tappat luften och sjunkit så lågt att Janne inte kan få in bärgarens grind under framhjulen för att lyfta 16-tonnaren. Medan han väntar på att någon från åkeriet ska komma med nycklar, skruvar han bort drivaxeln och lägger den i en sopsäck.
– Om man inte gör det, sliter man sönder bussens automatlåda när man bogserar den, säger han.
När han väl fått nycklarna ger Janne bussen luft och kan så småningom få upp den på ”stickan”, den kraftigt dimensionerade stålbalk som sticker ut längst bak på bärgaren.
10.26 rullar vi med 22 tons boggietryck och en totalvikt på drygt 40 ton, mot lastbilsverkstaden i Lindvreten söder om Stockholm. Knappt en timme senare är det lossat och klart. Janne tar mikrofonen och anropar centralen hos Storstockholms Bärgningstjänst:
– BT från 186. Klar i Lindvreten.

Extraknäcket blev en lång anställning.
Som tack får han nästa jobb. En SL-buss har fått vattenläckage och måste bärgas från tunnelbanestationen Gullmarsplan till SL:s verkstad i Solna.
Janne lägger i växeln och det fyraxliga monstret rullar iväg mot Stockholms södersida.
När han som artonåring låg som matros på ett av Walleniusrederiernas fartyg, bankade rost och målade skrov, hade Janne ingen aning om att han 16 år senare skulle sitta där han är än i dag. Men livet har sina vägar. Efter fem år på sjön tröttnade Janne och började köra åt en åkare på Ekerö, där han är född och uppväxt.
– Jag hade börjat köra lite åt honom redan under matrostiden, jag var ju ledig tre månader i taget och hade det tråkigt när polarna var på jobbet.
Extraknäcket förvandlades till en tio år lång anställning. Janne körde alltifrån paketbil, till bil och släp mellan Stockholm och Malmö.
– Men man tröttnar på att nöta E4:an upp och ner tre gånger i veckan.
Och så blev det – bärgning. Janne sökte jobb hos Storstockholms Bärgningstjänst, åkte med en av lättbärgarna i några veckor och fick sedan en egen bil. Men efter bara ett halvår tyckte en av tungbärgarna att han borde ”byta upp sig”, och så blev det.

Kan det här
11.40 visar Janne att gammal är äldst. Utan att behöva lägga sig på marken och titta skjuter han med hjälp av fjärrkontrollen in stickan exakt till SL-bussens lyftbalk, och snart svävar framhjulen i luften.
– När man har lyft ett par hundra bussar kan man det där, flinar han.
Proceduren med demontering av drivaxel upprepar sig och vi styr mot Solna, där bussen knappt hinner få markkontakt förrän nästa jobb kommer via radion.
En Volvo FM 9 med startproblem står i ett trångt garage i Sundbyberg och hindrar andra lastbilar från att komma fram till kaj för att lasta och lossa.
Janne parkerar på gatan utanför, tar med sig liggvagn och en bunt verktyg.
– Det är förmodligen pluskabeln till startreläet som ärgat, det är rätt vanligt.
Han viftar med en kabel.
– Därför har jag gjort iordning ett gäng såna som jag har med mig!
Kabeln löser inte problemet, men när Janne väl ligger under Volvon byglar han över startmotorn och lastbilen går igång, till chaufförens stora glädje. Tillbaka i bärgaren tar Janne mikrofonen, meddelar att han är klar och tillägger med glad röst:
– Har du inget svårare?
13.10 är det dags för lunch.
– Matvanorna är väl en av de få nackdelarna med jobbet, säger Janne. Ofta hinner jag inte äta medan krogarna serverar lunch, och då blir det skräpmat istället. Likadant på kvällar och nätter.
Ett annat problem är att hitta matställen där man kan parkera en tio meter lång och flera meter bred bil. Men i dag löser sig det hela vid en lunchkrog i Bromma. Janne äter senapsmarinerad Entrecote med persiljesmör och tar en kopp kaffe efteråt.

Stor frihet och tjänar bra
På frågan om hur länge han vill fortsätta med tungbärgning svarar han:
– Ingen aning, jag trivs ju jättebra! Det är ett varierande jobb, jag har stor frihet och tjänar bra – en normal månad drar jag in drygt 30 000 och på vintern kan det bli 40 000. Då jobbar jag ändå inte ens 40 timmar i veckan!
Men det finns förstås nackdelar också.
– Att ligga under en långtradare på E4:an i snöslask och nollgradigt, är ju inte det roligaste. Dessutom är arbetstiderna med nattskift och helger såna att de inte lämpar sig för familjeliv. Som tur är har jag en vuxen son och en sambo som också jobbar skift.
Det ringer i Jannes mobil. Vid ett bygge i Blackeberg har vägrenen gett vika för en betongbil som nu hotar att välta.
Det är bråttom.
– Betongen måste ju lossas inom en viss tid innan den brinner. Hinner den stelna inne i ”tombolan” blir det en dyr affär att bila ut den!
Betongbilens chaufför är rejält bekymrad. Bilen lutar oroväckande och har glidit ner så att den vilar på vass sprängsten.
Janne går runt och betraktar vinklar. Kravlar på marken och tittar under bilen. Han fäller ut bärgarens stödben, drar ut wiren till 35-tonsvinschen och kopplar den till betongbilen.
Med fingertoppskänsla manövrerar han fjärrkontrollen och den 25 ton tunga betongbilen rör sig sakta. Efter någon meter får man stanna. Janne och chauffören lägger sig under bilen och med hjälp av spett tvingar de undan de vassa stenar som hotar att skära sönder DAF:ens dieseltank. Det sista man behöver just nu, är att orsaka en sanering också.
Några minuter senare står betongbilen på säker mark och chauffören kan andas ut.

Kontant betalning ibland
Efter räddningsaktionen är det lugnt i några timmar. Janne vilar och kör sedan till firmans kontor på Liljeholmen, lämnar in rapporter, en kontantbetalning och – varselkläder för tvätt.
– Vi kollar alla nya kunders ekonomi och ser det knackigt ut, får de betala på plats. Arbetskläderna kommer en tvättfirma och hämtar varje vecka. De måste tvättas på ett speciellt sätt så att smutsen och oljan vi dragit på oss inte tränger in i tyget.

16.10 kommer nästa larm. En SL-buss har tappat drivhjulen på Rosenlundsgatan mitt i stan, och hindrar trafiken.
När vi kommer fram råder kaos på den smala gatan. Polisen dirigerar trafiken medan SL:s trafikledare ser bekymrade ut. Janne Larsson skakar på huvudet:
– En klassiker. De har inte efterdragit bultarna när de har bytt hjul. Kolla nu – allt är trasigt, både bultar och fälgar. Jag får försöka ”vålda” på muttrar på de här trasiga gängorna, så att bussen klarar sig till verkstaden. Sedan får de riva alltihop och sätta på nytt.
Jobbet tar en timme. Janne får blåsa upp lyftkuddar under bussen för att få upp den så pass att han kan få på hjulen igen. Sedan lyckas han säkra hjulet med fyra muttrar.
– Sådärja, säger han till chauffören och trafikledarna. Nu klarar den sig till bussgaraget om ni tar det lugnt.
Genom rusningstrafiken styr Janne norrut från stan, men hinner inte långt innan nästa jobb kommer. En av Postens bilar ska bärgas från terminalen i Tomteboda till verkstaden i Årsta. När han väl kommer dit visar det sig att två färdigreparerade bilar ska från verkstaden till terminalen.
Janne kör i skytteltrafik, timmarna går.
– Det är sällan några tråkiga stunder, för det mesta har vi fullt upp under större delen av passen. Oftast håller vi oss i Stockholm och 90 procent av jobben handlar ju om haverier. Men då och då välter en lastbil eller grävskopa. Och ibland får vi åka ut i landet. För ett tag sedan var jag i Sveg och hämtade en havererad buss som skulle dras till Köpenhamn!

Värsta jobbet
Han drar sig till minnes det värsta jobb han hittills varit med om.
– Det var en grävskopa som halkat ner i ett kärr vid en golfbana. En annan firma hade varit och dragit i den men bara dragit ner den mer. När vi kom dit på onsdag morgon såg vi bara taket på skopan. Vi drog 150 meter wire genom skogen och hjälpte till med en sexhjulsdriven terrängvagn. Sedan var det bara att skotta skit och dra, och på fredagseftermiddagen hade vi fått upp den.
Smuts, snö, kyla och galna trafikanter är några av ingredienserna i jobbet, som inte är ofarligt.
– Ett par killar har dött genom åren, ofta genom att de blivit påkörda när de stått och lagat en lastbil på en motorväg. Andra i åkeribranschen har slitit ut sig, jag vet flera gamla åkare som förstört ryggen och krökat ner sig efteråt. Så jag är otroligt försiktig, jag är bara 46 år och vill hålla ett bra tag till!
Dags för nästa jobb. En ledbuss står still i Stockholms city sedan chauffören känt att det luktat ”bränt från höger bak”. Inom några minuter är vi på plats på Klarabergsgatan och Janne lyfter rutinerat fordonet sedan han monterat bort drivaxeln.
När ledbussen är avlämnad i SL:s verkstad i Tyresö söder om Stockholm, anropar han två av sina kolleger. Niklas har liksom Janne jobbat en stor del av dagen och ska strax sluta. Jimmy har nattjouren och ska köra till sju nästa morgon.
Nu börjar en välkänd diskussion. Var hittar man ett matställe som har öppet på kvällen och där man kan parkera tre tungbärgare?
Svaret blir en grill i Ulvsunda.
Klockan är tio på kvällen när de tre kollegerna slår sig ner, äter hamburgare och dricker cola. Snacket går om jobb de haft under dagen och de yngre killarna ställer frågor till Janne, som gärna delar med sig av erfarenheten.
Det är dags att parkera tungbärgaren med anropsnumret 186. Janne ska vara ledig i några dagar, men i morgon bitti hämtar hans kollega Glenn bilen på uppställningsplatsen, redo att hämta trasiga bussar eller att lyfta tradare som vält.
Tunga grejor.

Text och foto: Dag Öhrlund

Lämna en kommentar

Jag samtycker till att Samverkan 112 lagrar mina uppgifter enligt integritetspolicyn

*