Klockan 13:22 den 29 februari 2020 ringde telefonen hos SOS Alarm. En förbipasserande bilförare rapporterade att en bil kan ha kört av E4:an utanför Norrala, norr om Söderhamn. Kanske mot en åker, kanske något annat. Inringaren hade inte kunnat stanna. Inga fler samtal kom in. Vi hade ingen exakt position, inga vittnen och ingen aning om vad vi var på väg mot.
Ett larm på ingenting
Vi lyssnade med när SOS tog emot samtalet. I Söderhamn hade vi vid den här tiden möjlighet till medlyssning — vi kunde höra larmet live, i realtid, och redan under det pågående samtalet behövde vi bilda oss en uppfattning. Uppfyller det här kriterierna för räddningstjänst? Eller är det bara en bärgning?
Informationen var så tunn att det egentligen inte fanns något att gå på. Ingen bekräftad plats. Inga andra som ringde in, vilket det nästan alltid gör vid en riktig olycka. Varje minut vi väntade på säkrare uppgifter var en minut vi aldrig skulle kunna få tillbaka. Men någonstans fanns en magkänsla — en gnagande oro att det kunde vara värre än det lät.
Beslutet fattades: alla enheter larmas samtidigt. Räddningstjänst, polis, flera ambulanser. Fullt pådrag — på ett samtal som knappt innehöll någon information alls. Det var ett beslut som gick emot det försiktiga. Vi visste inte ännu varför det beslutet var så avgörande. Det skulle vi förstå tretton minuter senare.
Mannen vid slänten
Vi körde norrut på E4:an och passerade ån vid Norrala. Och där — mitt emellan vägbanorna — fick vi syn på en man som kämpade sig uppför den branta, steniga slänten. Han var blodig. Ena armen var bruten. Han var uppenbart omtöcknad. Det skulle visa sig att han hade försökt ta sig upp till vägbanan flera gånger men ramlat tillbaka ner flera gånger. Just i det ögonblick han äntligen lyckades — precis i den sekunden — passerade vi. Vi stannade. Hoppade ut. Det första han sa, med skärrad röst på engelska, var sex ord som förändrade allt: Min dotter är kvar i bilen.
Vi tittade ner mot ån. Såg vattnet under bron. Och där, i det mörka, stilla vattnet — fyra däck som stack upp ovanför ytan. En bil. Upp och ner. Med en elvaårig flicka fastspänd därinne. Känslan som slog emot oss går inte att beskriva. Magen vände sig. Hoppet om att det skulle vara en enkel insats dog i samma sekund. Det här var en kamp mot klockan — och klockan hade redan tickat länge.
In i det iskalla vattnet
Två av oss sprang ner för slänten och kastade sig i vattnet. Ingen tid att ta på ytlivräddardräkter. Ingen tid för förberedelser. Vattnet var så kallt att det skar i kroppen, men det spelade ingen roll. Vi försökte ta oss in i bilen från alla håll — dörrar, fönster, allt vi kom åt. Men bilen låg helt upp och ner, fastkilad mot bottnen. Inget gav med sig. Det stod snabbt klart att bilen behövde vinschas. Vi måste vända den för att ens kunna skapa en öppning. Polisen anlände 13:37, ambulansen 13:38. Ingen av dem hade haft en klar bild av vad som väntade — radiotäckningen i området var bristfällig och sändningarna hade inte gått fram. Det var först på platsen som lägets allvar slog emot dem.
Polisen: Tanken slog mig — här kan det väl inte ha hänt? Det måste vara längre norrut. Sedan ser vi räddningstjänsten stå stilla. En blodig man mellan vägbanorna. Och under bron — fyra däck ovanför ytan.
Ambulanspersonalen tog omedelbart hand om pappan och satte upp en sjukvårdsplats direkt vid vattnet under bron. Polisen gick in och stöttade oss med vinscharbetet. Ingen behövde fråga vem som skulle göra vad. Ingen väntade på sin tur.
Bäcksvart vatten, noll sikt
När bilen började vinschas hade vi tur — den ställde sig nästan omedelbart upp på högkant. Så fort förardörren nådde ovanför vattenytan påbörjade vi arbetet med att nå flickan. Men det var allt annat än enkelt. Vattnet var bäcksvart. Sikten noll. Vi kunde inte se någonting. Flickan låg längst ner på passagerarplatsen med säkerhetsbältet på, och vindrutan hade lindats runt henne. Allt vi hade att gå på var händerna — att känna oss fram genom det svarta vattnet, hitta hennes kropp, följa bältet med fingrarna och dyka ner med en kniv för att skära loss det. En av oss tappade känseln i händerna av kylan och fick bytas ut direkt. Nästa man tog vid utan att tveka. Bilen fortsatte att vinschas parallellt. Varje sekund som gick kändes som en evighet.Vi visste inte om hon levde. Vi visste inte hur länge hon hade legat där nere. Vi visste bara att vi inte kunde sluta.
Och sedan — lyckades vi. Vi fick upp henne. Flickan fördes till sjukvårdsplatsen under bron. HLR påbörjades omedelbart.
Artikeln är skriven av Räddningstjänsten Södra Hälsingland och kan läsas i sin helhet i Samverkan112 nr 2 2026. Denna berättelse berättades under invigningen av Samverkanskongressen 2026, av de som var med och arbetade under olyckan.
Foto: Daniel Sjöholm X-nytt
