Nästan var femte timme räddas en människa till livet i Sverige med hjälp av hjärt-lungräddning (HLR) och samverkan mellan olika aktörer spelar en avgörande roll för överlevnaden vid hjärtstopp utanför sjukhus. Det berättar Johan Herlitz, professor i prehospital akutsjukvård vid Högskolan i Borås, som kommer att föreläsa om hjärtstopp under Samverkanskongressen 2026.
Få medicinska tillstånd är lika vanliga och allvarliga som hjärtstopp. Årligen drabbas cirka 15 000 svenskar av hjärtstopp och allt fler räddas till livet efter ett hjärtstopp. I dag räddas runt 1 600 personer genom hjärt-lungräddning, varav cirka 630 utanför sjukhus och 67 procent av de drabbade har fått hjärt-lungräddning av personer på plats (enligt HLR-rådets årsrapport 2024).
Det är många som deltar i larmkedjan som räddar liv: vittnet till hjärtstoppet som larmar, den som utför hjärt-lungräddning på plats, larmcentralen som skickar ambulansen och ger instruktioner till livräddaren, samt räddningstjänsten, polisen och ambulansen.
– Vikten av samverkan vid hjärt-lungräddning av människor som drabbats av hjärtstopp utanför sjukhus är sannolikt evidensbaserad i högre grad än vid något annat tillstånd i den prehospitala akutsjukvården. Den kunskap som vuxit fram under de senaste decennierna inom just detta område är anmärkningsvärd och skulle kanske kunna bli en ledstjärna inom andra områden i den prehospitala akutsjukvården, säger Johan Herlitz.
Från omöjligt uppdrag till folkrörelse
Läkaren Frank Pantridge var pionjär när han introducerade den första portabla hjärtstartaren i England på 1960-talet med syfte att användas i ambulansen. Då var det nästan otänkbart att någon ur allmänheten skulle kunna rädda en människa till livet vid ett hjärtstopp utanför sjukhus. Med utbildning av allmänheten i hjärt-lungräddning och tillgång till offentliga hjärtstartare har den synen radikalt ändrats.
Överlevnaden vid hjärtstopp utanför sjukhus har ökat från att endast 4 procent överlevde år 1990 till att 13 procent överlever i dag. En orsak till den positiva förändringen är ökningen av antalet frivilliga livräddare som utför hjärt-lungräddning, en utveckling som nästan kan beskrivas som en folkrörelse i Sverige. På 1980-talet startade ett utbildningsprogram inom hjärt-lungräddning enligt en kaskadmodell: läkare utbildades till huvudinstruktörer och skickades ut i landet för att utbilda instruktörer, vilka i sin tur utbildade allmänheten. I dag har drygt 7 miljoner svenskar deltagit i en utbildning inom hjärt-lungräddning och det finns cirka 130 000 frivilliga, så kallade SMS-livräddare, som har möjlighet att svara på larm via sina mobiltelefoner.
En larmkedja med flera nyckelroller
Ju tidigare hjärt-lungräddning startar desto större är chansen att överleva ett hjärtstopp och de frivilliga livräddarna har därför en nyckelroll. Men vid en given tidpunkt måste någon ta vid och därför är samverkan mellan olika aktörer helt avgörande när ett hjärtstopp sker.
– Om ambulansen dröjer mer än 15 minuter så tycks, enligt vetenskapliga studier, inte ett tidigt livräddaringripande ha någon påtaglig effekt. De olika aktörerna i larmkedjan är alltså ömsesidigt beroende av varandra. Den som är först på plats är viktig eftersom tidig hjärt-lungräddning är avgörande för överlevnad, med det underlättar också om den hjärt-lungräddning som ges är av god kvalitet, och professionell vård måste sättas in i rätt tid, säger Johan Herlitz.
Forskning har visat att aktivering av räddningstjänsten vid hjärtstopp ökar överlevnaden och om ambulans, räddningstjänst och polis larmas ut samtidigt ökar överlevnaden ytterligare. Larmoperatörens instruktioner till inringaren om hjärt-lungräddning har också betydelse för överlevnaden.
– Det har bland annat visat sig att instruktioner från larmoperatören om enbart bröstkompressioner ökar överlevnaden i lika hög grad som instruktioner som inkluderar inblåsningar när vittnet som ringer till larmcentralen saknar kunskap om hjärt-lungräddning. Eftersom inblåsningar kan orsaka tvekan hos livräddaren, kan det vid sådana tillfällen kanske vara väl så bra att bara göra bröstkompressioner, förklarar Johan Herlitz.
Tillgängliga hjärtstartare och mer stöd till frivilliga behövs
En utmaning vid hjärtstopp är att tiden från att ambulansen larmas till att den anländer har ökat successivt de senaste decennierna.
– I dag är mediantiden till ambulansens ankomst 12 minuter (år 2024). Om ambulansen hade anlänt inom fem minuter, enligt internationella rekommendationer, skulle vi rädda ytterligare 550 liv årligen. Orsaker till fördröjningen kan vara ökad trafik och ökande krav på olika uppgifter som ambulanspersonalen ska utföra. Det understryker vikten av samverkan mellan andra aktörer såsom räddningstjänst, polis, SMS-livräddare och ingripande från allmänheten för att tidig hjärt-lungräddning ska starta, berättar Johan Herlitz.
En annan utmaning är tillgången till hjärtstartare. Hjärtstartaren skickar en elektrisk stöt, en defibrillering, genom hjärtat för att återställa hjärtats normala rytm, och den ger också talade instruktioner till användaren. Defibrillering är en extremt effektiv behandling om den ges tidigt och lyckas i 70 procent av fallen om det sker inom tre minuter efter inträffat hjärtstopp. Efter 10 minuter är metoden framgångsrik i 20 procent av fallen och med ökande tidsfördröjning sjunker chansen att överleva snabbt.
– Det finns publika hjärtstartare utplacerade på många platser i samhället, men fortfarande dröjer det för länge innan en hjärtstartare kommer till användning. Mediantiden utanför sjukhus är tio minuter från hjärtstopp till användning av hjärtstartare, och alldeles för få används överhuvudtaget. Det kan bero på att de är inlåsta, att de inte är tillgängliga alla tider på dygnet eller att man inte vet var de finns, säger Johan Herlitz.
En lösning på problemet kan vara att leverera hjärtstartare via drönare, något som i dag har börjat testas. När drönare larmas ut till glesbygdsområden anländer de, enligt forskningsstudier, cirka 15 minuter snabbare än ambulansen.
Johan Herlitz efterlyser också mer kunskap om hur och i vilken utsträckning HLR-undervisning sker i skolan. Han betonar även att det behövs mer stöd (debriefing) till frivilliga livräddare.
– Studier visar att många känner sig övergivna och maktlösa när de inte har kunnat rädda människan som drabbats. De behöver få stöd att komma över dessa upplevelser. Chansen att någon överlever ett hjärtstopp är en på fem, men det är oerhört viktigt att så många som möjligt vågar ingripa, det är ju den enda chansen som finns, avslutar han.
Text: Kristina Axelsson / PreHospen Högskolan i Borås
Foto: Anna Sigge
