Ambulansförare på 70-talet

Hasse Wiklöf har med sin bakgrund bra förutsättningar att bedöma det unika brandkårs- och ambulansmuséet i Höljebacka. Hans yrkeskarriär kom att omfatta totalt 42 år inom ambulanssjukvården. Från hans inträde på vaktmästeriets transportfunktion 1971 vid sjukhuset i Säffle, till han blev chef för ambulansverksamheten 1978 och ända fram till pensioneringen 2012.
– Det är nästan så man får en tår i ögat. När jag tittar in i Duetten är det som att bli förflyttad tillbaka i tiden, tycker Hasse – och berättar några minnen från sitt inträde i ambulanssjukvården.

Transport
– På den tiden var det en ren transportverksamhet. Patienterna räknades inte som patienter innan de kom innanför akutmottagningens dörrar. Det enda vi gjorde var att sköta transporten dit, berättar han.
Hasse kom från byggbranschen till vaktmästeriet på Säffle Sjukhus. Den enda ambulans som fanns tillgänglig var Duetten från 1961. Den hade tidigare gått som ambulans i Karlstad och brukligt var att uttjänta Karlstadsambulanser skickades till Säffle och till sist till Årjäng, innan de togs ur drift.
– Vi hade inte mer än 240 utryckningar per år på den tiden och man körde själv. Det fanns en rutin som gjorde att man vid larm plockade upp ett sjukvårdsbiträde från akutmottagningen, som följde med ut. Oftast var det trafikolyckor och andra olyckor som ambulansen larmades till, berättar han.
Som ambulans var Duetten pålitlig, men ganska slö. Den hade visserligen en B16 Sport-motor med dubbla förgasare som gav cirka 75 hästkrafter. Men vikten på 1,6 ton märktes och toppfarten låg bara kring 90 km i timmen.
Svårstartad ibland
– Man lärde sig också att man aldrig skulle stänga av motorn ute på larmen. När den var varm ville den inte starta igen, man fick vänta tills den svalnat lite.
Någon radiotelefon fanns inte från början i bilen. På larmen fick personalen klara sig själva och bristen på kommunikationer kunde göra att informationsflödet gick trögt – som vid en olycka i en korsning med E18.
– Det var en bil lastad med sill, som hade vält. Det låg sill över hela vägen och eftersom ingen chaufför stod att hitta, så antog man att han låg under bilen, berättar Hasse.
En kranbil rekvirerades från Karlstad, men innan räddningslyftet kom igång så kom chauffören i taxi tillbaka till olycksplatsen.
– Han hade tagit taxi för att åka till en telefon och ringa sin chef.

Forceringsverktyget
Annars är Hasse Wiklöf ganska sparsam med att berätta om händelser vid utryckningar. Det var alltid allvar vid ambulanslarm. Olyckor eller sjukdomsfall då färden till sjukhuset ofta handlade om att döden strax väntade.
En sak tar han dock upp. Ambulanspersonalens roll som losstagare…
– Vi hade spett och ett forceringsverktyg att använda efter trafikolyckor. Det verktyget var faktiskt riktigt bra och då var bilarna enklare att bända upp och klippa sönder än idag.
Duetten och den tidens rutiner vid ambulanslarm var Hasse Wiklöfs inträde i sjukvården. Därefter har han varit delaktig i omdaningen och utvecklingen av verksamheten fram till dagens ambulanssjukvård.
– Det första jag började kämpade för som chef 1978 var att ambulansen skulle komma in under sjukvården, istället för att lyda under vaktmästeriet. Men det dröjde till 1995 innan det blev så.

Inviger Ambulanshall
Men ambulanssjukvårdens fantastiska utveckling under några årtionden är egentligen en annan historia och vi återvänder till Höljebacka:
Där finns eldsjälen Putte Fredriksson, som bjöd in Hasse Wiklöf att komma och se ”sin” gamla Duett-ambulans.
– Vi återställde den sedan vi räddat den från en hantverkare, som målat den grön och använt den både som arbetsbil och som campingbil, berättar han.
(Se Samverkan 112 nr 3/2008).
Det allra mesta av Höljebackas museum handlar om gamla brandbilar och utrustning till räddningstjänsterna. Men Putte och hans vänner i muséet har också Duettambulansen, en hästdragen ambulansvagn från 1905 och dessutom en Volvo spetsnos-ambulans från 1939. Men den är ännu inte renoverad.
Ambitionen är att låta ambulansdelen av muséet få växa. I vår – den 9 maj – invigs en helt nybyggd ambulanshall för detta ändamål.

Njuggt stöd från ambulanssverige
– Det här är så roligt och vi vill verkligen få med ambulanserna i våra samlingar, säger Putte Fredriksson.
Samtidigt låter han förstå att de ansvariga inom den svenska ambulanssjukvården är svårare och mer njugga att dela med sig av sina gamla prylar, än vad som är fallet med räddningstjänsterna.
– Jag har till exempel kämpat länge för att få hit en uttjänt Volvoambulans från 1985, men det går inte trots att vi till och med erbjudit pengar. Det känns hopplöst svårt ibland, med tanke på allt arbete vi lägger ned och med de goda avsikter som vi har med muséet, säger han.
För både räddnings- och ambulanssverige finns det minst tre anledningar att hylla eldsjälarna bakom det unika och privatägda brandkårs- och ambulansmuséet – det framhåller både Putte Fredriksson själv och Hasse Wiklöf som med sina egna erfarenheter av Duettambulansen kan värdera deras arbete.
De tre anledningarna är för det första den kulturgärning som samlingarna och muséet representerar. För det andra det faktum att muséet är en sevärdhet som har 1 000 årliga besökare som mål inom några år. För det tredje HUR de utvecklat muséet och HUR de renoverat och återställt gamla fordon och material. ■

Text: Mats Thorner   Foto: John Thorner

Bildtext: – Vi hade inte mer än 240 utryckningar per år på den tiden och man körde själv berättar Hasse Wiklöf.

Lämna en kommentar

Jag samtycker till att Samverkan 112 lagrar mina uppgifter enligt integritetspolicyn

*