Vi kan aldrig slå oss till ro!

Skyfall och översvämningar, stormar, värmebölja och torka, extremkyla och snökaos är sådant som sätter djupa spår i våra minnen. Alla typer av extrema händelser griper tag i oss och ruskar om ordentligt.
Men gränsen till att dessa händelser kan bli oss övermäktiga är ibland hårfin.
Tankarna går till terrordåden i Norge, som var så osannolika att ingen tidigare ens funderat på att något sådant skulle kunna hända. Två kaoshändelser inom några timmar.
Det förlamar och chockar.

Extrema väder och dess konsekvenser kan vara förödande. Under sommaren har stora evenemangsscener kollapsat av kraftiga vindstötar och oväder i USA och Holland.
Tromber har dragit fram över tätorter på flera håll i världen. Tusentals människor har skadats och dödats.
I Norrland drog kolsvarta moln in som ett mörkt täcke, utemöbler fladdrade iväg som löv och träd knäcktes. Ett barn slungades av en studsmatta och fick åka till sjukhus för vård. Kraftiga regn i Västsverige och i Norge är andra färska exempel. Och det känns sannolikt att detta inträffar igen. Var händer det nästa gång?

I Sverige har vi en modell med tjänsteman i beredskap (TiB) med uppgift att initiera och samordna det inledande arbetet vid allvarliga och extrema händelser. En TiB är i beredskap dygnet runt och alla dagar på året. En TiB ska kunna upprätta en ledningsfunktion om händelsen berör det egna ansvarområdet eller medför behov av stöd till och samverkan med andra aktörer. En TiB nås genom SOS Alarm. Modellen känns trygg.

Automatiskt väcks frågan. Har vi inte för ont om praktiska resurser när något extraordinärt inträffar? Sparkraven drar hela tiden fram som virvelstormar inom landets sjukhus, ambulansverksamheter och kommunala räddningstjänster? Konsekvenserna av detta väcker oro och besparingarna har inte någon legitimitet bland personalen. Anställda förlorar fokus, det uppstår negativa effekter och lägre förtroende hos befolkningen.
Detta kan vara värt att ha i beaktande före och inte efter en allvarlig händelse.

Inom sjukvården är vårdplatsbrist och ”akutmottagningssvikt”, på grund av överbelastning, mer regel än undantag. Och något hopp om en snar förändring ska vi nog inte ha. Verkar inte vara ett prioriterat område.

I grunden är den sammanhållande länken och dess kvalitet, det viktigaste incitamentet för ett lyckat resultat.
Fungerar våra teoretiska risk- och sårbarhetsanalyser i verkligheten eller har vi bildligt talat kört vilse bland all spariver?

Sven Åsheden, chefredaktör och ansvarig utgivare

Lämna en kommentar

Jag samtycker till att Samverkan 112 lagrar mina uppgifter enligt integritetspolicyn

*