Det finns än så länge ingenting som tyder på att någon i det norska Herculesplanet hann reagera. De reglage som spårats var satta i neutralläge och med hjälp av radarregistrering har Haverikommissionen kunnat konstatera att farten över marken vid kraschtillfället var ungefär 280 knop, drygt 500 kilometer in timmen.
– Fjällräddarna hade svårt att hitta olycksplatsen först, vilket till stor del berodde det på att det knappt fanns någonting att hitta. Stjärtpartiet och lastrampen har bärgats, men i övrigt blev det egentligen bara småbitar kvar, säger Urban Johansson, chef för DVI-gruppen i Umeå.
Han var en av de kriminaltekniker som tidigt kallades till olycksplatsen, som ligger på drygt 2 000 meters höjd. Redan då, två-tre dygn efter kraschen, var deras uppdrag att hitta och identifiera kvarlevor. Och det på en av världens mest outforskade glaciärer.
KRASCHEN UTLÖSTE dessutom en lavin, så alltihop var täckt i flera meter tätt packad snö. Lutningen är 75 grader på det brantaste stället och vädret var uselt. Vi kunde definitivt haft bättre förutsättningar.
Bara att ta sig till haveriplatsen var en strapats, även efter det att snöstormen hade mojnat. En timma i bandvagn till Kebnekaise fjällstation och sedan ytterligare två timmar upp på berget.
– Vi satt i marktransport 4-5 timmar varje dag, säger Urban Johansson.
En nyckel har varit att koncentrera sig på det systematiska arbetet. Det internationella identifieringssystemet DVI, Disaster victim identification, visade sig fungera även i tre meter djup snö.
– I ena änden av haveriplatsen kontrollerade man att alla som passerade hade rätt utrustning. Den punkten blev Alfa. Sedan bytte vi bokstav var sextionde meter hela vägen upp till Lima, och drog därefter en mittlinje genom hela lavinkäglan.
– På det viset fick vi 26 sektorer och kunde markera exakt var fragmenten hittades, vilket är en viktig del i DVI-arbetet. Kvarlevorna gick sedan vidare för post mortem-undersökning vid rättsmedicinska i Umeå.
Arbetet på plats gjordes av de kriminaltekniker som ingår i den nordligaste av Sveriges fyra DVI-grupper, i nära samarbete med Haverikommissionen, DVI-gruppen i Stockholm, samt personal från både norska och svenska försvaret.
VI HAR även haft en fantastiskt kriminalsökhund från Jämtland som tillsammans med sin förare sökte igenom branten, förankrade i rep. Det hade inte gått utan dem, säger Urban Johansson.
Efter två veckor med hyfsade förhållanden på berget slog vädret om igen, och alla tvingades lämna området. Från april till början av juli föll det därefter över två meter snö på haveriplatsen.
– Under tiden har vi förberett oss för den enda lilla sommarmånaden som finns att tillgå där uppe: augusti. Huvuduppdraget den här gången var att städa kammen mellan syd- och nordtoppen, det vill säga det stråk som turisterna går. Det är vi klara med nu, säger Urban Johansson.
POLISENS ARBETE på Kebnekaise är därmed avslutat. Offren är identifierade med hjälp av dna-analys, och för Urban Johansson och hans kollegor betyder det att DVI-metoden visade sig fungera även under direkt omänskliga yttre förhållanden.
– Eftersom det dessutom handlade om utländska offer den här gången, så blir vikten av att använda DVI ännu tydligare. Den innebär att våra norska vänner kan känna sig trygga med att identifieringsprocessen gått korrekt till. Det är en kvalitetssäkring gentemot resten av världen.
Text: Simon Bynert, Tidningen Svensk Polis. Foto: Polisen
