Polisen i förskolan

Tiden läker inga sår. Riksdagen antog Nollvisionen 1997 och ska ledas av statliga myndigheter. En av dessa är Polisen. För att det förebyggande arbetet mot död, hälsoförluster i trafiken ska lyckas måste offentliga samtal föras mellan polisen och allmänheten. Skadeförebyggande arbete är något som sker tillsammans och är långsiktigt. Därför måste barn och unga inkluderas i dessa samtal. Polisens delaktighet i förskolan skulle kunna vara ett pedagogiskt steg att utveckla Nollvisionen.

Nollvisionen har varit en mycket framgångsrik vision för trafiksäkerhet i Sverige men även i andra länder. Att riksdagen fattade beslut om Nollvisionen 1997 var ingen slump. Det finns en trafiksäkerhetsfilosofi bakom visionen och en historik av olyckor och dess lidanden. Mycket arbete läggs ned av statliga myndigheter att höja nivån för det förebyggande arbetet. Det är viktigt med en helhetssyn på trafiksäkerheten och det är därför viktigt att det sker samverkan mellan myndigheterna i detta arbete.

Polisen har en viktig roll i Nollvisionsarbetet. Men de senaste årens tystnad från polisens sida i trafiksäkerhetsfrågorna är bekymrande. Man skulle till och med kunna oroa sig för att deras engagemang är dalande. Någon offentlig utvärdering av Polisens eget nollvisions-arbete har inte synts till. Den synliga uppgift som Polisen har innebär att föra samtal och dialoger med barn, ungdomar och familjer om trygghet och säkerhet i trafiken. Om Polisen ska leda vår gemensamma Nollvision mot hälsoförluster och dödliga skador måste de kunna samtala om förluster, sorg, ansvar och det gemensamma. I annat fall hamnar vi alla i ett tomrum.

Polisjakterna i trafiken och barnen

Polisens rätt till våldsanvändning får aldrig överskugga det nationella nollvisionsarbetet. Låt trafiksäkerheten få ta plats på polisutbildningar och i ledningsstrukturen inom Polisen. Jag har på nära håll följt två tragiska händelser och konsekvenser av polisens egen våldsanvändning; biljakterna i trafiken. I en debattartikel i Aftonbladet den 13.9 hördes röster från föräldrar i flera familjer[1]. Deras barn och ungdomar har dödats i polisens biljakter. Att skriva om denna sorg och förluster måste vara obeskrivligt svårt. Att sätta ord på den livsomställning som det inneburit. Men ändå skriver föräldrar från dessa familjer om vägen framåt och betydelsen av förebyggande arbete. De önskar att inga föräldrar i framtiden ska förlora sina barn. Och de önskar samtal och en öppen diskussion om denna väg. Kan vi lära något av händelserna? Kritiken riktas mot politiker och polisen. Dagens biljakter sker under mycket betänkliga former. Det är ett moment som är ett av de allra mest farliga som Polisen utför samtidigt som allmänheten är tämligen dåligt insatta i vilka risker detta får i våra gemensamma trafikmiljöer. Kanske vore detta något att lyfta upp i trafikskolorna men också redan i skolvärlden.

Polisen och förskolorna i Stockholm – en nationell modell?

Områdespolisen och förskolorna på Järvafältet i Stockholm började förra året ett samarbete genom att polisen träffade barnen i förskolan. Ett engagemang som uppskattades mycket av barn, föräldrar, personal och polisens själva. Förskolans och polisens gemensamma mål var att avdramatisera polisens roll. Även medierna uppmärksammade detta[2]. Det blev positiva bilder för barnen men även för polisen. Även tidigare har liknande engagemang kunnat ses i Sverige[3]. Det skulle vara både spännande och intressant om denna modell kunde spridas i landet och även omfattade trafiken och trafiksäkerheten. Ett förebyggande arbete mot ohälsa, skador och död i trafiken måste nämligen stärkas. Vi har en Nollvision som kan bli bättre och därmed utvecklas till en ny nivå där barnen och förskolorna kunde ges en större plats. Jag menar att Polisen måste förändra sitt förebyggande arbete i grunden och att områdespolisen på Järvafältet kanske redan har lagt grunden för ett sådant nationellt arbete. Här finns sedan goda möjligheter för både skolan och socialtjänsten att följa med på förändringsarbetet. Då kan samtalen handla om betydelsen av förebyggande arbete, synliggöra risker och utsatthet men även låta barn och föräldrar få komma till tals med frågor. Det är en fråga och arbete i Nollvisionens anda.

JÖRGEN LUNDÄLV