Världens viktigaste SMS

Martin Kempka är 35 år och studerar till läkare. Kunskaper i hjärtlungräddning är med andra ord något som ingår i hans utbildning. Så i augusti förra året anmälde sig Martin till projektet sms-livräddare, som startade i maj 2010 och som drivs av Södersjukhuset och Karolinska institutet i Stockholm.

Två månader senare hade han precis kommit hem från Karolinska sjukhuset i Solna och satt sig i soffan när det tutade i mobilen.

– Där stod att det var ett misstänkt hjärtstopp på en adress nära min bostad, samt en portkod och antal trappor, berättar Martin.

– Jag drog på mig skorna och sprang allt vad jag kunde. Samtidigt slog jag på gps:en i telefonen för att se i vilken ände av gatan porten låg.

Medan Martin sprang hörde han ambulansen, men den var ännu inte framme när han anlände till den aktuella porten. Martin tog sig upp till rätt våning och ringde på dörren. En äldre kvinna öppnade och visade in honom i ett sovrum.

– Det låg en man på sängen, jag gissar att han var i 70-årsåldern. Det såg ut som att han suttit på sängkanten och fallit baklänges. Jag försökte få kontakt med honom och letade efter pulsen, berättar Martin.

Mannen hade ingen puls, däremot hade han så kallad agonal andning. Det är ytliga, långsamma och oregelbundna andetag som inte är effektiva och inte förmår syresätta blodet. Agonal andning kan missuppfattas som ett livstecken, men Martin förstod vad det var frågan om – mannens bröstkorg höjde sig inte alls. Han drog ner mannen på golvet och började ge hjärtkompressioner och inblåsningar.

– I början knakade det i hans bröstkorg, men det vara bara att fortsätta. Han var rätt mager och kändes skörare än den docka vi övat på, men annars var allt förvånansvärt likt.

Efteråt har Martin försökt rekapitulera hur länge han jobbade med hjärt-lungräddningen och han tror att det rörde sig om kanske åtta minuter.

– Svetten rann om mig. Men det kändes att mitt arbete gjorde nytta – det hände något vid kompressionerna och bröstkorgen höjdes vid inblåsningarna.

Sedan kom ambulansmännen med en hjärtstartare och vid det fjärde försöket gick mannens hjärta igång.

– Det var fantastiskt att se färgen komma tillbaka i hans ansikte, säger Martin.

När Martin kom hem kändes allt overkligt.

– Det är först i efterhand jag riktigt förstod vad jag varit med om. Jag behövde liksom formulera det för mig själv för att förstå.

Martin Kempka fick aldrig veta hur det gick för mannen med hjärtstoppet. Sekretessen tillåter inte det.

– Jag hoppas förstås att det gick bra. Men jag vet inte hur länge hans hjärtstopp varade innan jag var på plats. Det dröjde nog 6–8 minuter från sms:et till det att jag kom igång med hjärt-lungräddningen.

Martins insats ledde till att flera av hans studentkamrater anmälde sig som sms-livräddare. Några har fått larm, men ingen har hittills behövt ingripa.

Martins råd till andra sms-livräddare
• Skaffa en liten mask att ha i ett fodral i nyckelknippan. En person med hjärtstopp ser död ut och det kan upplevas som skrämmande. Med en mask mellan dig och personen blir det lättare att utföra inblåsningarna. Låt någon annan plocka fram och veckla ut masken medan du gör de inledande 30 kompressionerna.

• Gå på regelbundna repetitionskurser. Hjärt-lungräddningen ska helst sitta i ryggmärgen.

• När du får ett sms – tänk inte utan spring! Har du tur är ambulansen först på plats. Om inte så ingriper du. Det värsta du kan göra är att göra ingenting.

Text Karin Strand   Foto Susanne Kronholm

Lämna en kommentar

Jag samtycker till att Samverkan 112 lagrar mina uppgifter enligt integritetspolicyn

*