När kroppen och knoppen slits ned så påverkar det inte sällan hela vår mänskliga varelse och även vårt sociala liv och dess olika sammanhang. Inom vissa yrken är en fungerande kropp direkt avgörande. Så är det bland annat inom ambulanssjukvården. När ambulansbesättningar responderar på olyckor eller akuta sjukdomsfall krävs ofta uthållighet, smidighet och råstyrka.

Har ni läst George Orwells dystopiska skräckversion om hur världen skulle se ut 1984. Orwell skildrar ett ruggigt, hårt och osolidariskt samhälle, där alla övervakar varandra, där barn anger föräldrar och där diktatorn ”Storebror” är allestädes närvarande. Människorna hålls nätt och jämt vid liv. Det är ett statiskt samhälle utan förväntningar, utan hopp om förändring. Orwell skrev sin bok 1948.

Inom ambulanssjukvården arbetar människor inte sällan under utomordentligt påfrestande förhållanden, vilket lett fram till absurda situationer och humor av det svartaste slag. Även kvickhet, kamratskap, älskvärdhet och vänlighet är kännetecknande för livet vid ambulansen. Sedan finns det förstås också situationer där ambulanspersonal far illa, vilket alltid är viktigt att agera kraftfullt på.

Beredskapsfrågorna fick ett uppsving i samband med pandemins tilltagande påverkan på det svenska samhället. Plötsligt stod det klart för alla och envar att det faktiskt är viktigt att vara förberedd.

Det tål att upprepas gång på gång. Även ensamstående personer med barn (utan släktingar som täcker för övertid mm) måste kunna arbeta inom ambulanssjukvården. Det måste bli ett slut på attityden som på sina håll gör gällande att du som anställd vid ambulanssjukvården ska behöva räkna med planerad övertid och en svag beredskap.

Att inte lyda order kan i många fall vara förenat med konsekvenser. Ordervägran kan bottna i mängder av olika ställningstaganden. Efter otäckheter som krig ekar ofta ”jag löd bara order”. Att vägra utföra vissa arbetsuppgifter kan vara kopplat till aspekter som samvetsfrihet, ideologisk uppfattning eller religiös övertygelse.